makadam

   En förvåning när jag tänker efter. En medvetenhet över hur mycket plats jag tillåts ta. Har fått. Plats i världen rumsligt, åsiktsmässigt och ekonomiskt. Jag dricker te och funderar. Bryggt i min egen kanna. Sittandes i rummet som jag äger helt själv.  10 m2 är lite för mig men inte för andra.

Och i jämförelse är det en bagatell. När jag föddes fick jag ett svenskt personnummer och rätten att leva, tycka och höras. Lika många livsmöjligheter som det finns kombinationer av de fyra sista siffrorna (9x9x9x9 = 6561). Välkommen till Sverige, Schengen, EU. Min hjärna tillåts/uppmanas att granska och kritisera mitt eget lands politik.

Jag kan inte leva mig in i hur det känns att inte ha det så. Men refererar till mitt eget liv och jämför. En gång gick jag på en skola där jag inte kände mig hemma och kände ångest och stress varje morgon. Jag kommer ihåg exakt hur det kändes. Det var riktiga, starka känslor och inget som gick över, eller gick att tänka bort. Mindervärdeskomplexet. Så starka känslor på grund av några människor jag inte kände. Mest i mitt eget huvud, där blickar tolkades som starka bekräftelser. Om man då har en bekräftelse i ett land som inte vill ha en? Om man tvingas lura ett system, byta identitet för att ha en chans.

Sina egna känslor glömmer man inte, men andras kan man bara gissa. Om ett socialt nej på en skola kan göra så ont, vad gör då ett nej från ett land? Du förtjänar inte att bli medborgare här. Ett avslag, eller väntan att se om man duger. Känslor får inte plats i systemet. En tanke om att de där, de klarar ju mycket mer. Sverige som annars bygger på individualism hopar nu ihop, generaliserar och delar in. Du får och du får inte. Som om vi skyddar oss ifrån en attack eller anstormning.

En annan gång stod jag och samlade in namn där man uppmanade Sverige att lyda FNs riktlinjer angående flyktingpolitik. Ett oradikalt vädjande som möttes med oproportionerligt mycket skepsis. ”Gäller det såna där illegala flyktingar? Det vill man ju inte stödja!” med avsky i rösten. Som om fenomenet var en medveten handling tänkt att skada just dem. Som om dessa människors existens var en personlig förolämpning. Snyltare. Som om Sverige var ett sorglöst Eldorado där inträde innebär evig tacksamhet. Oförstånd inför att det kanske inte fanns någon annan utväg, att man kanske tvingades hit för överlevnad, kanske från ett land man älskade, bort från människor man älskar.

Själv förstår jag inte hur någon orkar med det. Att sedan mötas av den ständiga misstron. Språkanalyser: kommer du verkligen därifrån? Har du bilder på skadorna efter misshandeln? Kan du bevisa att du riskerar att mista livet om du återvänder? Från andra hållet; de kommer bara hit och förstör, man vet ju hur de är.

Sedan sätter vi nykomna ungdomar i kurser för att samhället ska kunna få nytta av dem.

Två år sedan sist. Det är höst och spindlarna flyttade hem för en månad sedan.
Det gjorde inte jag.


.

.